Vad är Ubec?

Vi vill ge människor på flykt en möjlighet att börja ett nytt liv, ett tryggare liv, här i Sverige. Vi har en tro på och en vilja att tillvarata de kunskaper och erfarenheter som varje människa bär med sig. Umebygden erbjuder en varm, ombonad och familjär miljö, där individen alltid sätts i fokus. Vi skall med delaktighet, trygghet och transparens vara ett föredöme och ledande i branschen. Vi arbetar medvetet för jämlikhet, integritet och mångfald.

Genom vår vilja att göra gott för människor och genom vår öppenhet vill vi också engagera fler att vara delaktiga.

Vi kommer successivt att utveckla ett centrum med fokus på integration, utbildning och välfärdstjänster. Här ska nyanlända erbjudas trygghet, omsorg, utbildning och meningsfull fritid redan från första dag.

Jag vill bli sångerska när jag blir stor

Mitt namn är Hania och jag är elva år. Jag bor här på UBEC tillsammans med min mamma och pappa. Vi är afghanska medborgare. Vi har bott tre år i Teheran i Iran innan vi kom till Sverige. Jag har inga syskon, men jag har en bästis här.

Jag går på Ersängsskolan. Det är stor skillnad att gå i skolan här i Sverige jämfört med i Iran. Det är inte så många elever i klassen och lärarna är mycket snällare här. På skolan finns det en matsal där vi äter lunch varje dag. I Iran tar alla med sig egna matpaket till skolan. Sedan har vi inte lika många läxor här.

Min högsta önskan just nu är att jag vill lära mig att åka skridskor. Vi får låna skridskor i skolan. En gång fick jag låna ett par skridskor för att åka nära där jag bor. Men de var förstora, jag var tvungen att ha två par extra sockar på fötterna för att de skulle passa. Det var svårt att åka, skridskorna vek sig hela tiden under mig.

När jag blir stor vill jag bli sångerska. Min favoritartist är Morteza Pashaei från Iran.

I Teheran bor det många människor och det finns många bilar. Här i Umeå är det lugnare och kallare. Jag längtar till sommaren, då vill jag lära mig att simma. Det kan jag inte än, men först ska jag lära mig att åka skridskor.

Jag vill fortsätta med mina studier

Jag heter Raghad och är 30 år. Min man heter Mohamad och han är 33. Vi har flytt från Aleppo i Syrien tillsammans med vår son Issam som är tre år. Vi tog oss först över gränsen till Beirut i Libanon, sedan till Izmir i Turkiet och därifrån med en liten båt till Grekland. Vi har gått hela vägen till Sverige via Makedonien, Ungern, Österrike och Tyskland. När vi kom till Malmö för att söka asyl fick vi åka buss direkt hit till Umeå.

Vi bor sedan fem månader i ett rum tillsammans här på Umebygdens etableringscentrum, UBEC. Det var många som välkomnade oss när vi kom hit. Det kändes fint och vi känner oss trygga här. I början var det lite kallt men nu har vi vant oss. Vi trivs. Det mesta finns här och Umeå är en lagom stor stad.

I Syrien studerade jag data och ekonomi. Jag hoppas kunna återuppta mina studier här på Umeå universitet. Men först ska vi lära oss svenska. Två dagar i veckan går vi på svensk kurs på Medborgarskolan medan vi väntar på att få uppehållstillstånd.

Min man jobbade tidigare som skräddare innan kriget bröt ut i Syrien. Då bytte han yrke och blev konditor. Han vill gärna forsätta med det här i Sverige. Han tycker om att baka kakor och bröd. Vi hoppas han får ett jobb snart.

Alla svenskar är så snälla

Jag heter Abdel och är från Sudan. Jag bor på UBEC sedan några veckor. När jag först kom till Sverige för ett halvår sedan bodde jag på ett HVB-hem, jag flyttade hit när jag blev myndig nyligen. Jag trivs bra här, det är rent och fint. Liecelott Omma, som jobbar här, är mycket hjälpsam. Hon ordnade så att jag fick ett busskort så jag kan åka till Midgårdsskolan varje dag. Jag går i en klass med nio andra elever. De kommer från Thailand, Somalia, Afghanistan, Eritrea och Marocko. Jag har flera bra lärare, särskilt Helen, hon är som min mamma. Hon är snäll och hjälper mig med skolarbetet, hon förklarar tills jag förstår. Hon säger att det är viktigt att komma till skolan varje dag, att det är bra för min framtid. Det tror jag också.

Det är första gången i mitt liv som jag upplever vinter. Det var svårt i början men nu klarar jag av kylan bättre. På fritiden går jag ofta till biblioteket för att studera, det är bra för där ser jag andra människor som också läser.

Min dröm är att bli militär så att jag kan skydda mitt nya hemland Sverige så småningom. Jag har också lärt mig att simma. Det kände jag inte till innan. Min idrottslärare Erik har lärt mig. Det tog ungefär två månader att lära sig simma, men nu kan jag till och med hoppa från trampolinen på tre meter och dyka. Nästan varje helg åker jag till simhallen och simmar. Det är bra att kunna simma som militär.

Jag har inte så många vänner på boendet än, men i skolan har jag många. Svenskar är jättesnälla, de vill hjälpa mig hela tiden. En gång var det några tjejer på skolan som såg att jag var ensam, då bjöd de in mig att spela pingis och sitta ned och snacka med dem. Det var precis som hemma i Sudan.